Hur ser världen ut då, när man vkerligen har ALLT? Människan blir aldrig nöjd, den vill bara ha mer & mer. När den får mindre är världen uppochner. När man får mer än man vill så vill man ha mer utrymme eller mer tid. Ordet ALLT är olika från person till person. Allt för mig är inte allt för någon annan.
Jag tänker en del på typ Gudrun stormen, denna regniga sommar. När människan inte har tillgång till tekni, elektricitet m.m så förökar vi oss, vi har antagligen inget annat att göra. Inget jävla tv-spel el. facebook att ödsla tid på utan vi ger den tiden till "varann" istället. Pappa sa alltid förr att oftast dem som är lyckligast är dem som har minst, för dem får & har mest kärlek. När man inte jagar pengar hela tiden, när man har tid för varann och när man lever öfr något tillsammans som t.ex att få in pengar för mat & inte få in pengar för senaste hojen/bilen. Kärleken blir större och i Sthlm har man gjort en undersökning bland ungdomar med hjälp av psykologer och det visar att dem som mår mest psykiskt dåligt är dem som har växt upp i rika familjer och levt på kärlek=materiella saker.
Jag vet iaf att jag har fått kärlek. Jag har fått skäll jag har fått allt jag kan önska mig från mina föräldrar. Men jag vet oxå att det varit för mycket, för ofta. Men om det står en moped på gräsmattan när man fyller 15 säger man inte "NEJ" eller? Jag vet iaf att barn som bodde nere vid radhusen ofta var barn med trasiga familjer, eller skilsmässobarn som många kallar dem. Deras förälrar ville inte att dem skulle gå upp & leka med rigemanns Eliasson. Det stämmer inte. Mina föräldrar har kämpat & kämpat och det har gått bra. Dem är värda allt. Men vad är nu ALLT?
