Både inre & yttre, allt är mega känsligt idag. Har ingen ro i kroppen, försöker bara hitta en massa fel som inte finns. Har t.ex bara bestämt mig idag för att tycka Fredrik är skit trög, fast han verkligen inte gjort någonting! Det känns bara som om kroppen är proppfull och kan sprängas när som helst av alla känslor. Hormonerna har nog muterat till monster, tyvärr.
Drömde härom natten att jag hade cancer, jag skulle dö vilken dag som helst, fortsatte att gråta när jag vaknat, försökte få liv i Fredrik för att han skulle ge mig en trygg famn, men han visste nog inte vart han hade röven sin. Jag kollade upp vad det kunde betyda när man drömmer om cancer/sjukdom morgonen därpå, och det var tydligen "om man inte var i balans/harmoni med sitt inre" och att man låter känslorna vara inom sig och då påverkar dem kroppen så mycket att det kan liknas vid cancer, låter mycket mysko, men det är nog lite så. Många saker som hänt på jobbet som man inte vågar säga ifrån om, eller som man bara inte orkar att det blir en konflikt utav det. Man sväljer & sväljer. Man blir så irriterad när folk gör enorma fel med flit eller inte, utan att veta om det själva. Dem måste väll bli straffade på något vis senare i livet? Jag menar inte att jag har rätt, eller att jag aldrig har fel, bara att jag VET att det dem/han/hon gör är inte hälsosamt, farligt, fel. Fel så ini fan.
Min älskade syster har mist någon, någon som inte är vård hennes tårar, eller hennes fina leende & skratt. Hon är mycket stark, rättvis och lite pryd. Hon är sånn som jag själv skulle vilja vara, det bästa jag någonsin hört henne säga är när hon sa ifrån till någon som varit elak "man ska vara snäll alltid och inte bara när det passar en själv, annars kan det va så", det är sånt som man själv skulle vilja höra och kunna säga. Jag hade väll bara gapat & skrikit antar jag, eller skrattat så allt blivit ännu värre.
Jag är stolt över min syster, hon var en tjockis när hon var liten, helt underbar liten bomullsboll som använde spetsmössa och kinderna stack utanför spetskanten:)
Vi var som dag & natt vi två, det räckte att pappa tittade på Pyttan om hon gjort något fel så började hon stortjuta, mig fick de springa 4 varv runt huset för att ens få chans att säga ifrån. Det var då det, nu är vi mer lika än någonsin.
Musik av Paul Collier nu. Hejdå!
