Jag älskar min farmor mest av allt i hela världen:) Hon får mig att bli stark av hennes ord, hon är så snäll. Jag & Fredrik satte liv i Hasse och sen skottade dem & jag & farmor hjälptes åt i köket. Vi pratade om gamla minnen och om att vissa människor inte kan vara mänskliga. Att vissa aldrig tackar, att dem är på dåligt humör jämt och inte kan vara trevliga. Farmor har gett mig & mina kusiner ett liv som inte många fått. Jag tycker synd om henne ibland eftersom hon har så många barnbarn men där är inte så många som ringer eller hälsar på:( Idag sa hon att ensamheten var värst.
Ibland kan man bli besviken på personer som man visat mycket vänskap & kärlek till, som man regelbundet ringt och hälsat på. Man har alltid kommit på kalas, gett presenter & iaf sagt grattis. Vissa har man gett saker när man varit utomlands m.m. Men dem ringer knappt tillbaka, kan vara jätte otrevliga när man ringer, kan inte gratta eller komma & hälsa på. Då menar jag ALDRIG hälsa på. Det jobbigaste är när man får tåla hur många ord & meningar själv men själv tåler dem ingenting. Grannen säger alltid "Kan man ge, kan man ta" , det stämmer bra.
Man försöker sitt bästa om man tycker om någon.
Farmor har alltid sagt att man ska inte ha varit otrevlig eller någons ovän tills solen gått ner. Då skall allt vara löst annars finns inte sömnen där. Jag tänker på det nästan varje dag:)
Tack Sara Karlsson för dina fina kommentarer, hoppas du fått svar på det mesta och det värmde att du känner precis likadant som mig (sista inlägget du kommenterade).
