Det måste verkligen vara hemskt att bli/vara gammal. Punkt . Man blir ju som barn på nytt fast hjärnan fortfarande "hänger" med. För några år sedan var jag jätterädd för att bli gammal men inte längre. Jag bryr mig faktiskt inte, jag bryr mig inte heller om döden eller är så rädd för den som så många andra är. Många hotar med döden, jag kallar det för ett rop på hjälp, för människor som verkligen inte vill leva kvar på denna jord är knäpptysta och planerar exakt hur/när/var deras död skall ske. Det är ingen som vet förrän det är försent. Döden skrämmer inte mig det minsta, inte heller när jag tex sett mina släktingar på dödsbädden och efteråt. Mormor låg hemma i flera timmar, det kan låta obehagligt för många men eftersom min morfar är präst och ser på det på ett helt annat plan (han är dessutom uppväxt i estland, där det är mkt vanligare än här), det var nog oxå vanligare förr. Allt sådant som med öppen kista på begravningar, att man sminkade liken m.m var nog oxå vanligare. Det är iaf sådana bilder jag hittade i morfars album "estland" när jag var barn/tonåring.

Jag tror att morfar ser det ungefär såhär; människor ser ett nyfött barn, dem följer deras uppväxt, livet, men sen vill ingen se personen när den dött. Han vill att man ska följa hela vägen. Så långt man kan.